midnight confessions
slumrade till hos tessa å drömde att jag redan gått hem. sånt är segt. inte för att det inte var trevligt hos tessa, utan för att man har kvar biten att gå.
vi kollade lite film å tog de lungan å när den andra konstiga svenska rullen från 1988 var slut (THANK GOD) tog jag mitt pick å pack å kämpade mig hemmåt. har i princip 10 års vana att gå den vägen själv och åtminstone 5 års vana att gå den ensam mitt i natten men ändå slutar den inte att vara läskig. för det första vet man aldrig vad som lurar sig i skumhusen runtomkring och när man väl tagit sig förbi där ser man inte ett skit av vad som istället gömmer sig i skogen.
å börjar man springa får man ännu mer panik så istället tar man vant upp mobilen, när man slutat bekymra sig för att bli rånad dvs, å försöker leta upp nåt trevligt nummer man i alla fall skulle kunna ringa.
i alla fall, mitt i all gud-tänk-om-nån-följer-efter-mig noja vänder jag mig såklart om - och märker att ett tjugotalmeter bakom (mitt på den där längsta vägen med mest skog å minst tända radhus) går en ensam haltandes sjujävla stor gubbe.. shitshitshit ah va nej tänker jag å tar upp mobilen å utan att ringa nån skriker "HEEEEEEEJ ÄÄÄLSKLING JAG ÄR HEMMA OM TVÅ SEKUNDER..EHE..TYP!" å babblar på om allt möjligt skit å förbannar mig själv för att jag gick den där jävla vägen ensam - igen.
gubben svängde, jag tror han var ofarlig, eller så var min manöver värsta lyckad. hursomhelst.
min conclusion var..öh. orka att man inte har en personlig livvakt?
nattinatt. (..å uppsats varning på mig)
