det där
och blir tillåfrån hauntad av tanken att jag egentligen bara är ett komplement för något annat. att man tog det man fick tag på för att man inte fick tag på det man verkligen ville åt.
för så har det ju varit förut så varför skulle det inte kunna vara så nu?
och det om någon tanke som rycker tag i hjärteroten och får en att ligga och titta ner i en suddig kudde är det den.
darling please convince me I’m wrong.
